Här finns aktuell information om mina pågående projekt, nyheter, aktuella föreläsningar med mera!



Obekymrat kör de omkring där uppe på vattenytan med sina vrålande vattenskotrar.
Obekymrat breder de ut sina badlakan på de kala klipporna, spelar musik med sina bluetoothögtalare och grillar med sina engångsgrillar.
Obekymrat shoppar de i de välförsedda märkesbutikerna på bryggan.
Obekymrat ler de mot solen och njuter av värmeböljan, den klarblå himlen och det vindstilla havet.

Obekymrat ser de ut över det till synes friska och blå havet.


Människorna som kommit till kusten och havet för att njuta av sin semester.


Men skenet bedrar. Under ytan är det allt annat än en idyll.


Jag har varit dykare sedan 1983. Jag har sett hur landskapet under ytan sakta har förändrats från ett klart hav med en stor mångfald av olika algarter, fiskar och ryggradslösa djur till en grön sörja bestående av ett fåtal arter.


Att dyka på västkusten i början på åttiotalet var som att dyka i ett färgglatt akvarium. Närmast ytan växte stora bestånd av havssallat, en vacker grön alg som liknar ett salladshuvud. Däremellan växte bestånd av tarmalg, en knallgrön alg bestående av långa rör med små bubblor inuti. Under de gröna makroalgerna, någon meter under ytan tog de bruna makroalgerna vid. Här fanns rikligt med blåstång, sågtång och andra buskliknande brunalger.
Längst ned dominerade rödalgerna. De som klarade av att utvinna energi av det lilla solljuset som nådde ner.

Vattnet var klart och det fanns inga partiklar på växtligheten eller som svävade fritt.


Under slutet på 80-talet lade jag märke till att grönalgerna började försvinna, blåstången trängdes ut av enorma bestånd av sågtång. Där det förut var som en färgpalett av växande makroalger bestod landskapet nu enbart av brun sågtång. Överallt.

Sen slutade jag att dyka av olika skäl och började paddla kajak istället. Jag noterade att något under ytan hela tiden förändrades, men jag såg inte det jag skulle sett som dykare.


20 år senare tog jag upp dykningen igen.

Mitt första dyk efter uppehållet var i januari 2015.

Då fick jag en chock.


Landskapet under vattnet var totalt förändrat. Som en ödelagd trädgård, fullständigt förstört. Vattnet var som en soppa av svävande små och stora partiklar. Slemmiga makroalger hade helt tagit över all fast "mark" som det gick att växa på. Dessa slemmiga alger växer som stora svävande kuddar över botten tillsammans med meterlånga bruna slemmiga trådar som fastnar i allt som en dykare har på sig.


Överallt på varenda sten, varenda kvadratmillimeter av botten och på de alger och ryggradslösa djur som växer på fast underlag ligger ett lager av partiklar som virvlar upp i ett stort dammoln så fort en vattenvirvel uppstår av en förbipasserande dykare, en våg eller något djur.


Allt detta är ett resultat av en katastrofal miljöpolitik blandat med egoism och ren dumhet hos var och en av oss enskilda individer.


Övergödning och utfiskning är en del av svaren på varför det ser ut som det gör under ytan.

Övergödningen kommer bland annat från jordbruket och vårt eget avlopp, men det som inte många känner till är att skogsbruket och igenläggning av våtmarker också är en bidragande orsak till övergödningen i våra hav och vattendrag.

Det är utrotning av arter vi inte anser vara önskvärda, som funnits i vår flora och fauna långt innan vi byggde ett land.

Men det är också förändringar i naturen, omledning av vattendrag, utbyggnad av vattenkraft, där tidigare forsande vatten som fört med sig syre och mineraler från berggrunden ut i havet numera är ersatta av stora sjösystem där mineralerna istället blir kvar i sjösystemen genom sedimentering och syrehalten är betydligt lägre än vad den är i strömmande vatten som påverkar vårt hav negativt.

Utfiskningen har fått hela näringskedjan i havet att i det närmaste kollapsa. Utan de större rovfiskarna förökar sig de mindre fiskarna och andra bytesdjur ohämmat, vilket i sin tur leder till att deras föda, djurplankton minskat kraftigt. Konsekvensen av det är att växplanktonen, som äts av djurplankton förökar sig okontrollerat.


Ett kalhygge släpper ifrån sig stora mängder av kväve och närsalter, vid varje regnskur lakas ämnen ut från den kalhuggna marken, där tidigare träd och annan växtlighet tog vara på näringsämnena.

Skogsplantager, enorma arealer av planterad gran eller contortatall, alltså monokulturer, dvs det är bara en enda art som växer på en gigantisk yta, tar bara upp och binder vissa ämnen, medans mängder med andra ämnen fortsätter rakt ut i sjöar, hav och vattendrag. Och bidrar till övergödningen.

Det här gäller ju givetvis även jordbruket, där monokulturen dominerar. Jordarna tvättas genom nederbörden regelbundet ut på mängder av näringsämnen som förs ut i vattendragen för att slutligen hamna i havet.


En blandad skog med både en stor mångfald av träd och växter, men också en stor mångfald av djur och levande mikroorganismer har enormt mycket större förutsättningar för att bryta ned de ämnen som vi människor tillför både i luften (som kommer i form av nederbörd) och genom dagvattnet.


Som ett extra tillskott till övergödningen av hav och sjöar bidrar också igenläggningen av våtmarker till den här katastrofen.

Dels har man under de två senaste århundradena sammantaget lagt igen kolossalt stora arealer av våtmarker till förmån för jord och skogsbruk, men även idag läggs värdefulla våtmarker igen. Våtmarker fungerar som naturliga reningsverk och bidrar till nedbrytningen av fosfor och kväve.


Och det här kan vi inte skylla andra länder för. Det här har vi själva orsakat här i Sverige.


Resultatet mina vänner ser ni här.

Bilderna ljuger inte. De visar den nakna sanningen hur det ser ut en vanlig sommardag under vattenytan utanför ett av skären mitt på Bohuskusten. Det här är inte någon stillastående innanvik, utan på sydvästsidan av en halvö, där endast ett par små ytterskär utanför halvön är de sista utposterna innan Skagerakk ligger vidöppet.


Bilderna som jag till en början egentligen var enormt besviken över, till synes totalt misslyckade ur ett undervattensfotografiskt perspektiv, blev istället droppen som fick bägaren att rinna över för min besvikelse över den negativa förändringen jag blivit vittne till.

Och i mitt undermedvetna, men den av mig själv förtryckta insikten att det faktiskt inte är jag som är en dålig fotograf, det är landskapet som är så fult och förstört att det helt enkelt inte går att ta några vackra bilder av det, har jag äntligen efter fyra år av förnekelse nu bejakat den.


Undervattensfotografins trender går i vågor precis som havet, men aldrig eller väldigt sällan är det någon som visar upp, eller bekänner när landskapet är fult och förstört. Som undervattensfotograf förväntas man bara visa upp allt det vackra under ytan. En värld där bara ett fåtal av oss har tillträde, lite som en hemlig värld, där vi har en tyst överenskommelse om att bara visa upp det som får omvärlden att häpnas av förundran över det vackra och hemlighetsfulla gömda landskapet.


Med allehanda knep kan man undvika att alla dessa svävande partiklar syns på bilderna, allt ifrån hur man med långa armar till blixtarna kan belysa motivet utan att belysa vattnet mellan kameralinsen och motivet till hur man i efterhand kan photoshoppa bort "skrufset". Hur man med hjälp av korta slutartider vid fotografering med blixt mörklägger bakgrunden så den inte syns, så bara den lilla fina anemonen eller fisken framträder.

Väldigt många, kanske de allra flesta undervattensfotografer, fotograferar i huvudsak med makroobjektiv på västkusten. Varför? Jo, det är i princip det enda man kan göra för att få bra bilder. Man fotograferar det lilla landskapet och de små detaljerna. Bildvinkeln och närheten till motivet raderar effektivt bort allt annat längre bort än några centimeter från kameralinsen.


Men katastrofen i havet, vad kan vi göra åt den?


Jo, var och en av oss kan faktiskt bidra genom att dra ned på konsumtionen såklart, men framförallt så måste alla våra politiker ta ansvar för den negativa utvecklingen av miljön, men även dra i bromsen för det samhälle där ordet tillväxt ses som något positivt, där man i samhället värderar människors prestationer med pengar och där konsumtionen ständigt gynnas med lockande lågpriser, ökad import av varor och ständiga utbyggnader av nya köpcentra. Ett samhälle där lycka värderas avseende på hur rik man är och hur dyra bilar man har råd att ha, hur dyra kläder, hur många resor man har råd att göra osv. Ett samhälle där vi varenda sekund ständigt bombarderas med reklam om hur vi ska se ut och vad vi ska köpa för att bli vackrare, hälsosammare, friskare och lyckligare.

Butikerna formligen dignar av varor, valmöjligheterna och utbudet är enormt.


Det här är en samhällspolitisk fråga, men allt börjar ändå på individnivå.  Min uppmaning till både den enskilde konsumenten med även till er alla politiker är:


1. Sluta vansinneskonsumera!


2. Stoppa utfiskningen!


3. Främja och stötta hyggesfritt skogsbruk och bevarande av värdefulla nyckelbiotoper, förbud för igenläggning av våtmarker, restaurera och återställ gamla tidigare våtmarker, främja jordbruk med större biologisk mångfald ("öar" av natur med vattendrag, små skogsholmar m.m. insprängt i stora jordbruksarealer) och ett kemikaliefritt, hållbart  jordbruk är något som kan hejda övergödningen.


4. Förbjud eller begränsa starkt användningen av alla produkter som innehåller kemikalier och ämnen som kan skada miljön.


5. Begränsa import av livsmedel som vi själva kan odla och producera till gagn för svenska bönder och producenter


Listan kan göras hur lång som helst, men det här vore en bra början.


Som natur och landskapsfotograf är det min skyldighet att inte bara visa upp det orörda, tilltalande och sköna landskapet, utan även det som finns runt omkring oss som inte är synligt för de flesta. Först när människor får se hur det verkligen ser ut så kanske de vaknar och försöker förändra.


Men det är också dags att fler undervattensfotografer sätter på vidvinkellinsen och visar hur det ser ut i verkligheten under ytan! Var inte rädda för att visa upp en "ful" bild! Det är vår förbannade skyldighet som fotografer att göra, om vi ska få människor att förstå att förändring börjar på individnivå och om vi vill ha något att fotografera i havet i framtiden!


Annette Seldén, Naturfotograferna


Under ytan utanför ett skär mitt i Bohuslän, oktober 2016. Jämför med bilden nedan så som det borde sett ut

Rent och friskt hav på Norska västkusten. Så här borde det se ut även i Sverige på västkusten, men kanske inte så stora tareplantor

Klicka på bilderna nedan för att se den nakna sanningen om hur det ser ut under ytan